Mitt minne är inte perfekt och jag kan inte med säkerhet säga exakt hur gammal jag var när min svenskalärare tyckte att min berättelse var så bra att han läste upp den för resten av klassen. Vi hade Frasse i svenska både i mellan- och högstadiet men en del av mig vill minnas att det nog var i mellanstadiet trots allt.

Däremot minns jag på ett ungefär vad berättelsen handlade om.

När en grabb ungefär i min egen ålder, när berättelsen skrevs bör kanske förtydligas, hälsar på sin lite udda farfar tar det en ände med förskräckelse.

Tydligen hade farfar en magisk grunka som skickade honom tillbaka i tiden, till piraternas glansdagar, när han spelade låten ”4 Bugg och en Coca-Cola”, något som hände utav misstag när låten helt plötsligt spelades på radio i samband med barnbarnets besök.

Farfar hann precis plocka ihop sin förklädnad innan han och vår hjälte skickas tillbaka i tiden. Beklagligtvis nog visar det sig att han inte hann få med allt som behövdes för att återvända.

Resten av äventyret gick ut på att försöka ta sig tillbaka till nutiden men här sviker mitt minne mig och resten av berättelsen är höljt i dunkel.

Långt innan denna litterära höjdpunkt i mitt liv skrev jag berättelser. Ibland i form av serier illustrerade med stickfigurer, ibland i form av ”pjäser” mina bröder och jag spelade in på kassettband, ibland i sin renaste form – ord på papper.

Under åren sedan dess har jag fortsatt skriva. För det mesta i ett yrke som inte har något med skönlitteratur att göra men tillräckligt ofta i andra sammanhang för att aldrig glömma bort hur mycket jag tycker om det.

Äventyr till rollspel, filmmanus, korta berättelser, och ”microfiction” är exempel på hur jag fått utlopp för behovet men för ungefär tio år sedan bestämde jag mig för att skriva en ”riktig” bok.

En första, ohyggligt usel version av Morden i Belize såg dagens ljus.

Jag vet inte om jag ens vill kalla det ett första utkast så beklämmansvärt undermåligt det var. Ingen struktur, stereotypa karaktärer utan mening, pinsam dialog, förutsägbar handling, och flera synder därtill.

Framför allt hade jag ingen som helst förståelse för vad som faktiskt krävs för att skriva en bra berättelse. Må vara hänt att Frasse hade överseende med mina brister när det begav sig men nu vill jag skriva för en bredare publik.

Nu är jag den förste att påpeka att den nuvarande versionen av Morden i Belize varken är komplicerad eller ens minnesvärd men jag vågar påstå att jag har blivit en väldigt mycket bättre författare under de dryga åtta år jag väntade med att försöka mig på den igen.

Jag förväntar mig inte att särskilt många läser den och lyckas jag sälja ens tio exemplar blir jag glatt förvånad. Hoppas jag på att den blir succé? Självklart! Men jag förväntar mig att fortsätta med detta som en hobby och inte ett yrke.

Till syvende och sist skriver jag för att det är kul, för att jag mår bra av det, för att jag på något vis måste, så även om jag inte säljer fler exemplar än vad jag har riktigt goda vänner och familjemedlemmar kommer jag fortsätta skriva mina berättelser.

Med lite tur är det fler än Frasse som anser att de är värda att läsa.