I ett tidigare inlägg skrev jag om mina verktyg och metoder för att säkerställa att jag inte kör i diket när jag skriver ett utkast. Inte helt oväntat visar det sig att om jag slarvar med hur jag använder sagda verktyg och metoder kör jag i diket oavsett, men i tron att jag är på rätt väg.

När jag skriver en scen kan den innehålla fem ”komponenter”: syfte, handling, karaktär, spänning och beslut. Av dessa är syfte, spänning och beslut obligatoriska och likaså handling eller karaktär, helst båda. I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag så sent som för bara en vecka sedan lade till syfte efter att ha tittat på en av Jerry Westingers många utmärkta videor. Tidigare har jag använt en kombination av de andra komponenterna för att extrahera syftet med scenen men att ha det i klartext underlättar.

När jag glatt proklamerade att jag hade en scenöversikt för De odödligas arv som jag kunde basera ett utkast på ignorerade jag att i princip varenda scen saknade flera av komponenterna. Förra veckan (det här inlägget är en dag försenat) spenderade jag därför på att skriva om flera av mina scensammanfattningar så att de faktiskt går att använda. Innan jag insåg att jag hade kört vilse och var tvungen att backa bandet hade jag fått ihop 23 727 ord, flera som går att återanvända. Tack vare att jag skrev ett utkast till utkastet fick jag dessutom en hel del dumheter ur mig som absolut inte ska vara med i boken, samt uppslag till hur jag kan förbättra flera av de andra scenerna.

För att komma i rätt stämning läser jag Nemos arv av Clive Cussler. Jag önskar innerligt att jag en dag kan skriva en roman lika hämningslöst som Cussler. Han struntade blankt i alla klyschor och skrev precis vad han kände för, något jag oftast finner skrattretande men ingen kan argumentera med hans resultat. Till och med Brandon Sanderson hänvisar då och då till Cusslers karaktär Dirk Pitt.

Redan innan jag började läsa Nemos arv hade jag bestämt mig för att om inte strunta i realism och logik så i alla fall inte alltid lyssna så noga på just det örat. Det är möjligt att jag kan skriva en spännande äventyrsroman som respekterar sunt förnuft och fysikens lagar – och en dag kanske jag gör det – men De odödligas arv är menad som en matiné i romanform. Tänk er Indiana Jones och Pirates of the Caribbean så får ni en idé om vad jag vill åstadkomma, fast i text.

Tanken är att skriva om alla scenöversikter under den här veckan. Hur mycket mer jag hinner med innan jag förhoppningsvis får tillbaka Morden i Belize från min redaktör återstår att se. Jag har nu gått ner i arbetstid så om bara orken och motivationen infinner sig borde jag hinna med de båda, och om inte annat så kanske ett avbrott från respektive bok kan hjälpa till med både ork och motivation.