Det är bara så länge jag kan putsa på en synopsis och skruva på sceners syfte och ordningsföljd innan det är dags att kavla upp de metaforiska ärmarna och börja skriva.

Tidigare i dag såg jag en intervju med Matt Haig (av David Perell, en YouTube-kanal jag varmt kan rekommendera om du är intresserad av att skriva) där han beskriver hur han alltid är övertygad om att hans utkast är så briljanta att hans redaktör baxnar. Vilket aldrig är fallet, såklart.

Den viktigaste lärdomen jag tagit till mig under alla de år jag studerat hur man författar är att ”everyone writes a shitty first draft”. Det spelar ingen roll om du är Stephen King, Brandon Sanderson, eller Arthur Conan Doyle – ditt utkast är klumpigt, korkat och så rörigt att du själv knappt förstår vad du menade när du skrev det.

Jag finner det oerhört befriande.

Har jag bara ett öga på min synopsis och scenöversikten för att inte köra helt i diket är det plattan i mattan som gäller. Kvaliteten på språket, beskrivningar, karaktärer, platser, och allt annat som krävs för att få en fungerande bok, är irrelevant. Att leta efter perfekta formuleringar och målande beskrivningar är fullständigt bortkastat. Är någon arg skriver jag det; ”Leopold var arg på Katerina.” När jag väl listat ut hur Leopold hanterar ilska kanske scenen inte överlevde första revideringen.

Det är fortfarande en del att stå i efter att min pappa gick bort tidigare i år men jag har förhoppningen att skriva klart utkastet under september. Det är ungefär 3 500 ord om dagen om jag siktar på 85 000 ord, vilket brukar vara ett bra utgångsläge för den första revideringen.

Som sagt, plattan i mattan.