Inte ens tre veckor in i arbetet med Djurfabriken inser jag att det är bortom min kompetenshorisont att frifräsa ihop en roman. I alla fall till viss del.

När jag började kändes det oerhört befriande att bara låta fantasin flöda, att inte bry mig om vad jag fick ur mig bara det kom i en aldrig sinande ström.

Tankarna fick ofiltrerad tillgång till fingrarna och presenterade detaljer om mina karaktärer jag inte själv visste om. Barndomsminnen, tidigare karriärer, mörka hemligheter, och pinsamma sanningar.

De hade dessutom allt möjligt att prata om visade det sig. Och sådant de absolut inte ville prata om. Några var bättre på att lyssna, andra pratade så att ingen annan skulle få chansen.

Naturligtvis hände det saker mellan allt pratande. De gick en hel del, ofta vilse. Vid något tillfälle gicks det i en trappa eller i en väldigt smal passage och det var inte sämre än att det vid flera tillfällen gicks med bestämda steg.

Nu går det absolut att skriva spännande promenader, vad är Sagan om Ringen om inte en enda lång resedagbok, men jag är – bevisligen – inte J. R. R. Tolkien och resultatet blev därefter.

Sålunda gick jag tillbaka till det metaforiska ritbordet för att försöka lista ut kanske inte vad mina karaktärer ska ta sig för utan i första hand hur. Även om jag otvunget också kommer hitta på nya, spännande vad.

Tack vare tre veckors friskrivande har jag intressanta och ganska väl utvecklade karaktärer att jobba med och redan efter ett par timmars planerande har jag fått flera uppslag.

Det var ett kort men lärorikt experiment som absolut inte var bortkastat. För framtida böcker kommer jag börja med att friskriva ett antal scener med en grupp karaktärer för att se vilka de är och vilken roll de ska spela.

Efter att jag listat ut vad de ska ta sig för och hur de ska ta sig för det.