Innan jag ger mig på att kritisera en av världens mest erkända författare av mordmysterier vill jag nämna att jag ligger efter i mitt schema för utkastet till De odödligas arv. Jag har skrivit 19 729 ord av de planerade 24 500. Till mitt försvar vill jag nämna att jag var tvungen att åka ner till Skåne i två dagar för att hantera min pappas dödsbo vilket sänkte tempot.

Min far hade gott om plats för saker som var bra att ha och efter att han gick bort var mina bröder och jag tvungna att uppskatta värdet på dödsboet, det vill säga gå igenom allt han sparat. Utöver mycket annat sparade han även på böcker. En hel del riktigt roliga fynd och när jag hittade Agatha Christies Tio små negerpojkar trodde jag först att det var en originalutgåva från 1940. Den visade sig vara tryckt 1976, vilket visserligen är en icke föraktningsvärd ålder och samma år som Agatha Christie gick bort, dock inte lika intressant som en originalutgåva.

Vad jag kan sluta mig till är emellertid översättningen den ursprungliga, det är om inte annat det intrycket jag får när jag läser den. Titeln är den uppenbara anakronismen, men det finns passager och formuleringar i texten som förmodligen har uppdaterats i nyare utgåvor. Överlag försöker jag alltid läsa böcker på författarens originalspråk, så länge det är svenska eller engelska. Det försvinner alltid något i en översättning.

Mitt största problem är dock inte med språket, det är ett resultat av den tid boken skrevs, utan med berättelsen. Det är vanskligt att kritisera drottningen av mordmysterier, men jag menar på att även solen har sina fläckar. Upplägget är fängslande; 10 personer på en öde ö varav en är en mördare. En efter en mördas karaktärerna tills ingen finns kvar.

Problemet med det här upplägget är att ingen av de karaktärer vi följt kan berätta hur morden gått till – ett måste i den här typen av berättelse – och mördaren ”måste” därför bekänna via ett postumt brev till polisen, något jag tycker känns som att Christie gjorde det enkelt för sig. Det tillvägagångssätt mördaren beskriver för att initialt ha lurat de andra och sedan ta livet av sig känns också svajigt eftersom det hade upptäckts av polisen ganska omgående.

Så om vi bortser från språket, är Tio små negerpojkar en klassiker på grund av att den skrevs av Agatha Christie, eller för att den anses vara ett bra mysterium? Blev den så pass uppmärksammad och omtalad på sin tid att den på grund av det blev en klassiker? Oavsett är jag personligen tveksam till utmärkelsen.